Tänk så mycket lite asfalt kan göra, tänk så mycket några plusgrader och snöslask kan få en att känna.
Tänk att få springa runt på stan i bara jeans och tröja kan få en att leva.

Stunden då jag sprang mellan två affärer, i ilande vind, plusgrader och på asfalt.
Klädd i endast kalsonger, jeans, strumpor, skor, tshirt och en hoodie.
Känslorna som jag kände, jag minns inte riktigt senast jag kände så.
Flygade som en fågel.
När jag nådde destinationen, försvann friheten.
Jag flög inte längre, jag kröp fram i mörker och kyla.
Ute i ljuset igen, i vinden och i plusgraderna flög jag ännu en gång.

Jag sprang mellan ställen, utan att vara rädd för att halka.
Jag levde, hoppade över snöslaskpölar med musiken spelandes på högsta volym i hörlurarna.
Varje ögonblick mina ben stannade och jag stod stilla för en sekund, då flög jag inte längre.
Då var jag inte längre levande, jag var inte längre mig själv.
Istället var jag den person som jag nu så länge har varit, osäker, rädd och okontaktbar.

Bryta ut, slå sig lös, det är vad alla behöver göra någon gång.
Det är något som jag inte har gjort på länge, förut då jag föll så klev jag upp igen.
Borstade bort smärtan, och tog ännu ett steg som satte mig i en situation som kunde sluta lite hur som helst.
Jag bröt ut igår, jag bröt ut idag, känslan är otrolig, stunden innan är helvete.
Stunden innan vill man försvinna, smärtan är oförståelig, man tror att man aldrig kommer känna så igen.
I desperata försök granskar man situationen, man försöker komma på en undanflykt för att slippa bryta ut.
Man gör ett experiment för att se hur det skulle vara om man inte bröt ut.
Om man börjar ändra allt, man gör en ansats för att ta sig dit man egentligen inte vågar.
Så känns det så jävla hemskt, ibland känns det hemskt hela tiden, men när men sedan slipper den situationen, så mår man ofantligt bra.

Det är som om man står på ett högt tak och skriker ut all smärta och glädje på samma gång.
Man flyger som en fågel och även om det bara varar för en sekund, så är det en början.
Nästa gång man faller, så faller man kanske inte lika djupt, för man inleder en ny början igen.

På senaste tiden har det varit svårt att nå mig, jag har varit för mycket för mig själv.
Jag är för nere nu, allt känns bara svart.
Jag behöver något som gör att jag tar mig upp, förut så kunde jag falla och kliva upp igen.
Jag behöver den fär gnistan som gör att jag orkar kämpa.
Hur jag ska kunna hitta den det vet jag inte.



Jag behöver någon nära.
Någon som vågar finnas där.
Jag har folk som finns där, men det är inte så jag menar.
Jag behöver något som jag hade i april och maj typ.
Behöver åka hem till folk och umgås.
Men... det går inte alltid som jag tänkt.

Allt är bara en vacker lögn.
Allt är bara ett spel som alla vill att jag ska spela.
Jag försöker att inte göra någon skada.
Jag ljög när jag sa att jag var glad.
Jag är förlorad, jag har inget spår och inget namn.
Snälla låt mig gå.
Det är precis som en cigarett.
Alla ljuger, det finns många olika sorters lögner.
Svarta, vita, och många sorters gråa.
Jag vet inte om det jag säger när jag säger att det är bra, är svarta, gråa eller vita lögner.

Ni tror på orden och gillar hur dom låter.
För ni vägrar gå djupare och se mig i ögonen och fråga hur det verkligen är.

Det är det närmsta himlen jag har kommit, ni får aldrig veta hur.
Ni får aldrig veta så mycket om mig att ni förstår.
Jag vill inte att ni ska se mig, för jag tror inte ni kan.

Smärtan i lungorna är hemsk, varje steg jag tar känns som ett steg närmare döden.
Jag måste egentligen fortsätta kämpa, men det går inte alltid.
Jag tar inga chanser längre, inte som jag gjorde förut.


Jag kan inte längre skriva något vettigt, jag kan inte längre skriva och få av känslor.
Det är så mycket i mig, så jag vet inte vars jag ska ta ut allt.
Sociala rädslan skrämmer bokstavligt skiten ur mig.
All ångest jag har dagligen gör att jag tappar bort mig själv.
Jag är inte längre den jag en gång var.
Jag är inte någon längre.
Stundvis så existerar jag, men alldeles för ofta är jag ingen.



Tack till de fyra personer som står ut med allt jag säger.
Tack till de fyra personer som jag litar på.
Tack till de fyra personer som får mig på andra tankar.
Tack till de fyra personer som gör det lättare.
Tack till Jenny, Mikka, Tony & Sara.

Duschat, ätit tre godisar istället för frukost..
illa..
Klätt på mig.. ska logga ut från datorn snart, packa med mig den till skolan.
Leta reda på all min pant, sen dra till willys.

Sett lword, Lost och primeval inatt.
nu jäklar ska jag duscha.

är så äckligt förbannat löjligt uttråkad, rastlös och jag vet inte vad.
men samtidigt vill jag inte göra NÅGOT.
och jag hatar att vara sjuk..
hostar så mycket att snart tror jag lungorna följer med mig.
aja.. nu ska jag vara ännu mer uttråkad.

så som rubriken säger, mina råttor kan spela gitarr.
Har två stycken som spelar just nu, ganska härligt faktiskt..
HAHA.. ja.. det låter ju inte precis jättevackert, men bättre än vad man skulle kunna tro att två råttor kan framkalla från en gitarr.
orkar inte ta en bild på det..
Så ni får en urkass bild på Harley på ett ställe vid buren som råttorna har fått för sig att bygga bo på.

Bygget är alldeles nyligen påbörjat.

Eftersom att jag inte var helt 100% på hur man förklarar ordet ambitioner så sökte jag på google.
hamnade på Wiktionary där det stod.

"ambition

1. (någons) mål (med något); det någon arbetar för att uppnå

   Min ambition med boken är att människor skall finna tröst i den.

2. någons drivkraft, det som gör att någon orkar och vill fortsätta (arbeta) med något
3. det att vara ambitiös"
   
   

Så jag antar att jag ska skriva om vad som driver mig i livet?
Vad dom gör att jag orkar leva?

Okey, here it goes.

Min lillasyster Ruth, hennes små saker som hon gör och säger.
När hon somnar i min famn, när hon säger att jag är hennes favorit och favvis.
När hon ler eller skrattar, allt hon gör får mig att vilja leva.

Mina djur, dom driver mig till att vakna på morgonen, för tar inte jag hand om dem så gör ingen det.

Hoppet om att en dag få resa runt jorden. om att få ha en hund.
Om att få barn, om att få leva med någon jag älskar.

min familj, som visar att dom älskar mig.
Mina vänner som finns vid min sida varje dag.

är det vad jag ska skriva?

Inom varje person finns en miljon tankar per sekund, knappast så att dom på bussen är "döda zombies", dom kanske bara tänker MER än just dig/er och är så inne i det så dom glömmer bort sig?
Eller så njuter dom bara av tystnaden för en sekund, innan alla tankar börjar igen, innan verkligen börjar igen.
Vi kan alla behöva en pause från verkligen ibland.

-----

Jag påstår inte att folk tänker mindre än mig, jag påstår inte att dom bara inte finns.
Det jag menade med texten, är att folk lever på som om inget förändras ibland.
Många stannar inte upp och iaktar, många bara kör på full gång.
De personer jag iaktog var tonnåringar, och dom uppförde sig som om vad dom gjorde inte kunde få någon konsekvens.
Dom verkade inte tänka efter innan dom agerade, som om det som gjorde eller sa inte skulle spela någon roll, för dom är ungdomar, tonnåringar, barn, världens framtid.
Så kändes det, och så är det nog med många unga.
Men många vuxna också säkert.
Alla är olika och unika, vi alla tänker på olika saker och olika vis.
Jag tror bara jag tänker på för många saker som inte spelar någon roll egentligen.
Som om vad som händer nästa sekund, och vad för konsekvens allt mitt agerande får.
jag kanske bara har slutat leva, jag väntar nog på döden istället för att leva.
Ganska trist, men så är det nog.

min syster, hennes skratt, hennes leende, henner tokiga kommentarer.
mina vänner, när dom finna där, mina djur, mina familj.
en massa saker XD

Oseriösa folk, okej man får vara oseriös.
men tex folk som säger att dom har fobier för tjocka männickor, bara för dom tycker dom är äckliga.
eller säger att dom har fobier för att gå på golv/mark men inte kan gå på någon annan plats för dom är höjdrädda.

Jag hatar folk som ljuger, som låtsas vara något dom inte är.
jag hatar det, oärlighet är hemskt.

Jag hatar folk som skaffar djur som impulsgrej för det är sött sen orkar dom inte med djuren längre efter några månader.
Jag hatar när veterinärer tror dom vet bättre än vad jag gör om råttor, när dom säger att en råtthane på nästan ett år som väger 250g är tjock, trots att han har förlorat 250g på en vecka.

Jag avskyr när folk säger åt mig vad jag får och inte får göra med mina djur, eller när dom ser bilder/videos på dom och säger att dom är arga, sura eller mår dåligt.
Jag känner mina djur bäst, jag skulle aldrig göra något för att skada dom.

jag hatar djurplågeri, jag hatar könsdiskriminering, homofobi, rasism.
ja.. jag kan nog fortsätta hela natten.

Jag var ute väldigt mycket, så gott som jämt.
Hängde med Elias och Jenny varje dag, och med Vanessa.
Var jämt ute och lekte, gjorde saker jag inte fick.
Jag var en riktig skitunge egentligen, men min familj såg mig som en ängel.

Eeeh... jag vet inte.. kan inte komma på riktigt..
men jag hoppas på att min födelsedag detta år blir den bästa.
men någon när jag var mindre kanske..
det var nog någon av dom bästa.
jag kan inte riktigt minnas mina födelsedagar helt, så ja.