Allt är bara en vacker lögn.
Allt är bara ett spel som alla vill att jag ska spela.
Jag försöker att inte göra någon skada.
Jag ljög när jag sa att jag var glad.
Jag är förlorad, jag har inget spår och inget namn.
Snälla låt mig gå.
Det är precis som en cigarett.
Alla ljuger, det finns många olika sorters lögner.
Svarta, vita, och många sorters gråa.
Jag vet inte om det jag säger när jag säger att det är bra, är svarta, gråa eller vita lögner.

Ni tror på orden och gillar hur dom låter.
För ni vägrar gå djupare och se mig i ögonen och fråga hur det verkligen är.

Det är det närmsta himlen jag har kommit, ni får aldrig veta hur.
Ni får aldrig veta så mycket om mig att ni förstår.
Jag vill inte att ni ska se mig, för jag tror inte ni kan.

Smärtan i lungorna är hemsk, varje steg jag tar känns som ett steg närmare döden.
Jag måste egentligen fortsätta kämpa, men det går inte alltid.
Jag tar inga chanser längre, inte som jag gjorde förut.


Jag kan inte längre skriva något vettigt, jag kan inte längre skriva och få av känslor.
Det är så mycket i mig, så jag vet inte vars jag ska ta ut allt.
Sociala rädslan skrämmer bokstavligt skiten ur mig.
All ångest jag har dagligen gör att jag tappar bort mig själv.
Jag är inte längre den jag en gång var.
Jag är inte någon längre.
Stundvis så existerar jag, men alldeles för ofta är jag ingen.



Tack till de fyra personer som står ut med allt jag säger.
Tack till de fyra personer som jag litar på.
Tack till de fyra personer som får mig på andra tankar.
Tack till de fyra personer som gör det lättare.
Tack till Jenny, Mikka, Tony & Sara.