Det finns mycket jag inte förstår, delvis hunger..
ska nog läsa mikkas uppsats när det går att läsa eller får jag läsa på hennes dator.
så jag förstår det här med hunger..
just nu gör min mage ont av att jag är så hungrig.
men jag orkar verkligen inte ställa mig upp och leta något att äta.
Yasmine ligger och sover i min säng just nu, har spenderat min tid med henne och sedan fredde också.
Vi såg film hos mig sen så skulle yasmine och jag sova, yasmine somnade.
inte jag, jag kan inte.. jag är trött som fkn hell men inte ens slummra kan jag.
det känns som att mina ögonlock ska falla ihop när som helst men det går inte att somna.
om jag skriver något långt kommer ingen läsa..
jo kanske lite men inte allt, kommentarer har jag ont om.
läsare har jag ingen aning om, orkar inte kolla.
16 dagar kvar - det får mig att leva lite lättare.
jag vet inte vad jag ska säga, eller tänka..
önskar jag visste något.
önskar jag hade någon.
Äsch, jag lever i nuet, skiter i vad som händer eller hänt.
pfft, låtsas kan man ju, eller iaf försöka.
jag vet inte, men det skulle vara skönt att ha någon nu.
tänker på 2 personer från och till hela tiden.
idag dök någon annan upp i mitt huvut, något som får mig att vilja skratta och gråta.
vad ska man göra åt allt egentligen?
orkar inte skriva mer, ingen kommer läsa ändå.










p.s   jag älskar dig av hela mitt hjärta.

har inte kunnat sova inatt..
satt och pratade med karin ett bra tag inatt.
försökte sedan sova men det ville sig inte alls, trotts att jag var så trött att jag inte kunde håla ögonen öppna.
såg då istället "angus, thongs and perfect snogging"
jag gillar den filmen faktiskt, riktigt mycket.
härligt att det inte är den snyggaste tjejen som får den snyggste killen.
gick ut och rökte efter filmen, tog ett glas mjölk och en till kall kokt potatis.
tog sedan på mig en stickade tröjan jag fick av mikka och satte mig i sängen med ett täcke virat runt mig,
och i hörlurarna ( som jag måste ha för att inte väcka familjen med musik) spelas stiff dylans.
jag vet inte riktigt vad jag ska ta mig till idag.
med skola, inte skola, sova, vara vaken.
måste hjälpa mamma med att förga och klippa hennes hår ikväll, och då behöver jag ju vara vaken.
hur det än ska gå är en gåta.
är ju lucia grejs idag på skolan, vill gå... men ändå inte..
funderar på att se en till film men vet inte vilken..
aja, hejdå


Jag älskar min lillasyster något enormt mycket! <3

Charles Brighton is neither a monster, nor is he a magician.
 


In the morning on the fifth day of the week, in the coldest month of the year, a little boy named Charles Brighton was born. He had dark brown hair and green eyes.

   At the age of five Charles began to pursue the interest for magic.
Charles family was not the wealthiest in their town, but since Charles was the only child the family had enough money to stay alive and give Charles things to develop his interest.
He began to learn how to make small red balls disappear.
At the age of 14 he knew how to make a person seem invisible, Charles often used the things he had learned to scare people.
It mostly worked perfectly, and Charles continued to learn more about magic.
Soon he began to perform at a theater nearby his home village and Charles and his family suddenly had a lot of money.
Charles performed at the theater for years and within a short period of time the Brighton’s became the richest family in town.
When Charles finally was old enough to get a job, he started to travel around the country performing with his so called powers, instead of an ordinary job.



       He began his daily walk a little bit too late so he had to walk faster to be in time for the tea at 1:00pm.
The Governor was already in place when Charles arrived at the theater, so he started his act quickly and everyone was as surprised as always about his show.
Charles was tired of everyone who wanted to find out how he was doing it all.
So one night he realized that he was able to kill a man without getting caught, all he had to do was to transport the knife in to a mans heart and he would die without Charles ever having touched the weapon.
He decided to try his theory the next day and he lay down in his bed to sleep.
When the morning came Mr. Brighton got dressed and took his daily walk, and thereafter searched up the man who had disturbed him the most.
Charles had no problem with killing a man, he had actually been dreaming about it since he was 6 years old.
He used to be daydreaming about how he slowly would cut the throat, so the blood would fill a whole bathtub, but he knew now that that much blood was too much for a human body,
Although he had always had a desire to kill,

Charles greeted the man who he always had hated and let the knife from the mans pocket float up in the air and slowly pierce the mans chest.
In just a minute the dark blood had made the man’s white shirt red.
The victim that was called Chris on daily basis, was in chock so he did not make any noise.
Everything went much easier than Charles had expected, and in just a period of 10 minutes the man was gone and Charles was on his way to the theater.
The act today was better than ever and after the big show the governor invited Charles Brighton to join him for a cup of tea and maybe some biscuits that the governor’s wife just had made.
Mr. Brighton accepted the offer and followed the governor to his house.

During the tea the governor asked Mr. Brighton about his secret, Charles just laughed and said that if he told him he would have to kill him.
This was actually true, so Charles didn’t lie, but the governor did not know that.
Mr. Graham smiled and nodded, in spite of that, Charles knew he would ask later that evening.
Mrs. Graham arrived with the biscuits and Charles did find them to be extraordinary delicious.
When the time was right, Charles started the long walk home.
On the way to the bridge he met a man, a man he never had seen before.
Mr. Brighton greeted the man, he replied with a smile.
“Ah, so you are the famous man of magic everyone is talking about”  he said and Charles stopped.
Charles was surprised over the fact that a man that wasn’t a fan of his talked to him.
“It might be so yes, and who are you?” The man simply smiled and nodded.
“I’m Morris Butler and I’m the man that knows every move you make.”
Mr. Butler took off his hat and bowed
It can’t be true, it can’t be. I’m alone so often, how in earth can he watch every move i make.
He thought
“No, that is not true. No human is capable to watch every move I make.” He didn’t sound
as secure as he had planned.
“And how Mr. Brighton can you be so sure of that. What if I’m your worst enemy.”
It couldn’t be true, no it can’t.
“How I know? Mr. Butler, everything is very simple. To start with, you do not have any clue where I live. And second, if you do know every move I make you would know what I did yesterday at 1.25 pm, do you know that Morris?”
The man shook his head.
“If Mr. Brighton does take everything seriously he is no fun socializing with. I’m sorry sir, but I did just make a joke, I thought you knew that.” He replied
“No Mr. Butler, I did not know that,”
The man showed a hint of a smile.
“My deepest apologies Mr. Brighton.”

15/10 -09 02:24

jag ska sova nu, ska försöka sova.
Men jag kunde inte det, jag fick en konstig känsla av att jag var tvungen att skriva.
vad vet jag inte, varför vet jag inte..
Bara skriva.
Jag han insett att jag orkar inte så mycket ibland, inte typ.. fysiskt men psykiskt.
Jag är fylld av för mycket och för lite på samma gång.
hur det går vet jag inte, människan är speciell, annorlunda än vad jag trodde att den var.
Hur kan någon tänka och känna så mycket på en gång?
Hur kan en människa verkligen rymma så många känslor.
Jag tror på det att vi har en själ, att själen är större än kroppen tror jag.
Jag tror att när vi dör, så får vi evigt liv.
För hur kan man annars känna så mycket, hur kan man ha såna tankar, hur kan man lära sig?
Inte änns en känsla kan väl rymmas i min kropp? Det kan väl inte gå.
En känsla verkar ju vara så mycket större än jag är.
Och hur kan vi drömma om vi inte har själ?
Hur kan man minnas saker, vi måste ju ha en själ.. Jo, det har vi.
I själen ryms alla små och stora saker, allt vi tänker och känner, allt vi vill och inte vill.
Allt som vi har sett, och allt som vi drömmer om att se, alla känslor vi har.
Själen är du, Du är inte kroppen, Din själ är den du är.
Därför spelar inte utseende någon roll.
förlåt, jag menar… Därför borde utseende inte spela någon roll.

”Vad är du mest rädd för?”
Den frågan har många vuxna ställt mig, många unga för den delen också.
Vanligtvis svarar jag att jag nog är mest rädd för myror.
Det låter väl vettigt, inte grejen att de är myror jag är rädd för, men att jag skriker när jag ser dom, och att jag börjar gråta.
Jag klarar inte änns av att se dem på bilder.
Sen är det ju höns, speciellt tuppar. Nej dem tål jag inte, det går verkligen inte.
Är jag alltså mest rädd för höns/tuppar och myror.
Ingetdera egentligen, jag är nog allra mest rädd för mig själv.
Okej, nu låter jag kanske ego.
Men, visst jag skulle aldrig kunna tänka mig att leva helt utan min familj, mina vänner och utan djur.
Det skulle inte gå.. men jag kan inte heller leva utan musik.
Jag tror jag tar musik, Familjen, Vännerna och Djur för givet.
Man kan inte alltid få allt i livet, (som om jag någonsin har trott det) men ja jag vet inte.
klart jag är ”rädd” för att förlora mina närmaste.
Men allra mest rädd ä jag nog för mig själv, rädd för vad jag vet och för vad jag inte vet.
Jag är rädd för vad jag har gjort och för jag kommer göra som jag inte vet.
Jag är rädd för att jag vet att jag kan såra någon rejält utan att mena det.
Jag är rädd för allt jag kan göra, saker som kan skada mig själv och andra.
Jag är enormt rädd för att gråta, jag vill inte det..
När jag gråter känns det som att allt ska bli som förut, att allt bara ska vara totalt skit med mitt psyke igen.
Wohoo ja mår toppen!! ….. nej verkligen inte.
Långt ifrån toppen, långt ifrån bra till och med.
Men jag har kommit en bra bit, jag har kommit så långt att jag faktiskt kan ärligt säga att jag på riktigt är glad ibland.
Jag är rädd för mina känslor också, för vad jag känner och inte känner.
Och jag är rädd för så mycket mer med mig själv.
Men kortfattat är jag mest rädd för mig själv.

Som nu, varför i hela världen ska jag sitta upp tjugo i tre och skriva en massa strunt?
En massa strunt som egentligen inte spelar någon roll allt?
Jag borde ju verkligen sova, men jag kan inte.
Jag ha ju massa känslor inuti mig.
Känslor som jag inte änns vet vad det är för några.
Så, därför skriver jag… men hur i all någonting ska man kunna förklara vad man känner när man inte änns vet vad man känner?
Herregud, kan jag inte bara vara en bok som jag kan läsa igenom?
Det skulle förenkla livet så mycket.

Om någon vuxen någonsin läser detta kanske den undrar eller tänker..
”Men bevare mig väl en till sådan tonåring som inte vill sova och istället sitter uppe och lyssnar på musik och sitter vid Internet.”
eller något i stil med
”Jahapp, undra varför denna tonåring sitter vaken på natten istället för att sova.”
Men då kan jag säga att jag lyssnar inte på någon musik, det enda jag hör är en klocka som tickar, tangenterna när jag skriver och mina råttor hörs svagt när dom gör något i buren som är ca 1-2 meter ifrån mig.
Och inte heller har jag Internet, nej, sånt behövs inte när man ska skriva känslor.
Då är Internet bara i vägen.
Och till mitt andra citat (som faktiskt nästan är exakt vad vissa vuxna säger om mig).
Jag skulle verkligen kunna hugga av mig min hand för att kunna få sova ordentligt.
Men det har jag tyvärr inte gjort sedan jag skapades.
”jajaja, det säger alla” tänker du säkert nu,
Nja, ni kan ju fråga min mamma, till och med i hennes mage sov jag konstigt.

Jag skull nog kunna sitta hela natten och skriva om alla mina känslor.
Men det vore inte så smart.
Jag ska faktiskt upp klockan halv sju eller sju, vilket är om ca4 timmar.
Det betyder att jag måste sova nu.
Men det var grymt skönt att skriva, jag tänker göra det igen.
När vet jag inte, men så snart känslan av att jag måste skriva jag jag det.
Vem vet, detta kanske blir en… vänta vad heter det..
nej jag har tappat det helt, aja.. en sådan där handlar om ens liv.
Alla vet nog vad jag menar.
Nu är jag verkligen ärlig med detta, jag ska spara detta dokument, vika ihop min bärbara dator och lägga mig för att sova.
Så, God natt eller vad man ska säga.
Klockan är nu 02.55, och efter ett toa besök, och några rättningar är jag lite nöjd i alla fall.
Dessutom är jag lite lugnare.

På återseende/ Lydia Jäde

När vi var små, var vi ett.
Du var jag, jag var du.
Även om det skilde 1 år, 5 månader och en dag mellan oss,
så var vi ett, en person.
Inte två syskon.
Jag klarade inte tider utan dig, inte änns några minuter.
Du var min värld, mitt allt.
Jag kunde inte föreställa mig ett liv utan dig.
Jag VILLE inte föreställa mig ett liv utan dig.
Allt eftersom åren gick blev vi äldre,
Men vi umgicks varje dag.
Det var som om det var vi mot världen.
Jag ville ha det så för alltid.

Nu har vi lixom tappat lite av det där.
Vi umgås inte alls lika ofta,
vi pratar inte heller lika ofta.
Men det ändrar inte hur jag älskar dig.
Det du sa för någon dag sedan, det fick mig att inse saker.
Inse hur mycket du älskar mig, och hur mycket jag betyder för dig.
hur mycket jag gör för dig utan att veta det.
Och jag insåg också vad du gör för mig utan att jag vet det.
jag blir tårögd av att tänka på det.
Jag trodde nästan vi hade tappat det helt.
Att det inte längre var vi mot världen.

Men jag kan säga dig en sak lillebror,
Jag lämnar dig aldrig i mitt liv,
du är en del av mig som jag inte kan förlora.
Jag måste bara citera lite saker från en låt.

"du och jag har alltid funnits där för varann,
när jag grät när jag var liten så tog du min hand
kramade om mig så jag kände mig trygg
om någon var dum så täckte du min rygg
aldrig har jag känt nåt hat i närheten av dig
du är den bästa brorsan en tjej kan tänka sig
alla dessa år som jag var sjuk och inte värd nåt
så fick du mig att inse att livet är nå gott
om du inte hade funnits och tagit emot när jag föll
vad vore jag idag? inte samma som nu
du är en ängel nedsänd för att skydda mig
jag säger det för sällan *Elias* (ändrade till Elias.)
jag älskar dig jag vill att du ska bo här
tills du blir 82 stanna kvar här hemma
flytta aldrig iväg du är en underbar människa
jag lovar, svär jag älskar dig brorsan, du är bäst på jorden
jag säger inte ofta dem 3 orden.
när vi var små var det bråk, men vi växte ihop
tänk om du inte hade vart min lillebror
vad vore jag idag du har hjälpt mig att bli stor
att inte ta emot skiten alla snackar om
att nån gång kanske livet börjar om
tack för allt stöd och all kärlek som jag fått "

David Elias Ludvig Jäde Lindberg
Jag älskar dig av hela mitt hjärta..




Länk till låten.
http://www.youtube.com/watch?v=os9ipsVKrY0