Tänk så mycket lite asfalt kan göra, tänk så mycket några plusgrader och snöslask kan få en att känna.
Tänk att få springa runt på stan i bara jeans och tröja kan få en att leva.

Stunden då jag sprang mellan två affärer, i ilande vind, plusgrader och på asfalt.
Klädd i endast kalsonger, jeans, strumpor, skor, tshirt och en hoodie.
Känslorna som jag kände, jag minns inte riktigt senast jag kände så.
Flygade som en fågel.
När jag nådde destinationen, försvann friheten.
Jag flög inte längre, jag kröp fram i mörker och kyla.
Ute i ljuset igen, i vinden och i plusgraderna flög jag ännu en gång.

Jag sprang mellan ställen, utan att vara rädd för att halka.
Jag levde, hoppade över snöslaskpölar med musiken spelandes på högsta volym i hörlurarna.
Varje ögonblick mina ben stannade och jag stod stilla för en sekund, då flög jag inte längre.
Då var jag inte längre levande, jag var inte längre mig själv.
Istället var jag den person som jag nu så länge har varit, osäker, rädd och okontaktbar.

Bryta ut, slå sig lös, det är vad alla behöver göra någon gång.
Det är något som jag inte har gjort på länge, förut då jag föll så klev jag upp igen.
Borstade bort smärtan, och tog ännu ett steg som satte mig i en situation som kunde sluta lite hur som helst.
Jag bröt ut igår, jag bröt ut idag, känslan är otrolig, stunden innan är helvete.
Stunden innan vill man försvinna, smärtan är oförståelig, man tror att man aldrig kommer känna så igen.
I desperata försök granskar man situationen, man försöker komma på en undanflykt för att slippa bryta ut.
Man gör ett experiment för att se hur det skulle vara om man inte bröt ut.
Om man börjar ändra allt, man gör en ansats för att ta sig dit man egentligen inte vågar.
Så känns det så jävla hemskt, ibland känns det hemskt hela tiden, men när men sedan slipper den situationen, så mår man ofantligt bra.

Det är som om man står på ett högt tak och skriker ut all smärta och glädje på samma gång.
Man flyger som en fågel och även om det bara varar för en sekund, så är det en början.
Nästa gång man faller, så faller man kanske inte lika djupt, för man inleder en ny början igen.