15/10 -09 02:24

jag ska sova nu, ska försöka sova.
Men jag kunde inte det, jag fick en konstig känsla av att jag var tvungen att skriva.
vad vet jag inte, varför vet jag inte..
Bara skriva.
Jag han insett att jag orkar inte så mycket ibland, inte typ.. fysiskt men psykiskt.
Jag är fylld av för mycket och för lite på samma gång.
hur det går vet jag inte, människan är speciell, annorlunda än vad jag trodde att den var.
Hur kan någon tänka och känna så mycket på en gång?
Hur kan en människa verkligen rymma så många känslor.
Jag tror på det att vi har en själ, att själen är större än kroppen tror jag.
Jag tror att när vi dör, så får vi evigt liv.
För hur kan man annars känna så mycket, hur kan man ha såna tankar, hur kan man lära sig?
Inte änns en känsla kan väl rymmas i min kropp? Det kan väl inte gå.
En känsla verkar ju vara så mycket större än jag är.
Och hur kan vi drömma om vi inte har själ?
Hur kan man minnas saker, vi måste ju ha en själ.. Jo, det har vi.
I själen ryms alla små och stora saker, allt vi tänker och känner, allt vi vill och inte vill.
Allt som vi har sett, och allt som vi drömmer om att se, alla känslor vi har.
Själen är du, Du är inte kroppen, Din själ är den du är.
Därför spelar inte utseende någon roll.
förlåt, jag menar… Därför borde utseende inte spela någon roll.

”Vad är du mest rädd för?”
Den frågan har många vuxna ställt mig, många unga för den delen också.
Vanligtvis svarar jag att jag nog är mest rädd för myror.
Det låter väl vettigt, inte grejen att de är myror jag är rädd för, men att jag skriker när jag ser dom, och att jag börjar gråta.
Jag klarar inte änns av att se dem på bilder.
Sen är det ju höns, speciellt tuppar. Nej dem tål jag inte, det går verkligen inte.
Är jag alltså mest rädd för höns/tuppar och myror.
Ingetdera egentligen, jag är nog allra mest rädd för mig själv.
Okej, nu låter jag kanske ego.
Men, visst jag skulle aldrig kunna tänka mig att leva helt utan min familj, mina vänner och utan djur.
Det skulle inte gå.. men jag kan inte heller leva utan musik.
Jag tror jag tar musik, Familjen, Vännerna och Djur för givet.
Man kan inte alltid få allt i livet, (som om jag någonsin har trott det) men ja jag vet inte.
klart jag är ”rädd” för att förlora mina närmaste.
Men allra mest rädd ä jag nog för mig själv, rädd för vad jag vet och för vad jag inte vet.
Jag är rädd för vad jag har gjort och för jag kommer göra som jag inte vet.
Jag är rädd för att jag vet att jag kan såra någon rejält utan att mena det.
Jag är rädd för allt jag kan göra, saker som kan skada mig själv och andra.
Jag är enormt rädd för att gråta, jag vill inte det..
När jag gråter känns det som att allt ska bli som förut, att allt bara ska vara totalt skit med mitt psyke igen.
Wohoo ja mår toppen!! ….. nej verkligen inte.
Långt ifrån toppen, långt ifrån bra till och med.
Men jag har kommit en bra bit, jag har kommit så långt att jag faktiskt kan ärligt säga att jag på riktigt är glad ibland.
Jag är rädd för mina känslor också, för vad jag känner och inte känner.
Och jag är rädd för så mycket mer med mig själv.
Men kortfattat är jag mest rädd för mig själv.

Som nu, varför i hela världen ska jag sitta upp tjugo i tre och skriva en massa strunt?
En massa strunt som egentligen inte spelar någon roll allt?
Jag borde ju verkligen sova, men jag kan inte.
Jag ha ju massa känslor inuti mig.
Känslor som jag inte änns vet vad det är för några.
Så, därför skriver jag… men hur i all någonting ska man kunna förklara vad man känner när man inte änns vet vad man känner?
Herregud, kan jag inte bara vara en bok som jag kan läsa igenom?
Det skulle förenkla livet så mycket.

Om någon vuxen någonsin läser detta kanske den undrar eller tänker..
”Men bevare mig väl en till sådan tonåring som inte vill sova och istället sitter uppe och lyssnar på musik och sitter vid Internet.”
eller något i stil med
”Jahapp, undra varför denna tonåring sitter vaken på natten istället för att sova.”
Men då kan jag säga att jag lyssnar inte på någon musik, det enda jag hör är en klocka som tickar, tangenterna när jag skriver och mina råttor hörs svagt när dom gör något i buren som är ca 1-2 meter ifrån mig.
Och inte heller har jag Internet, nej, sånt behövs inte när man ska skriva känslor.
Då är Internet bara i vägen.
Och till mitt andra citat (som faktiskt nästan är exakt vad vissa vuxna säger om mig).
Jag skulle verkligen kunna hugga av mig min hand för att kunna få sova ordentligt.
Men det har jag tyvärr inte gjort sedan jag skapades.
”jajaja, det säger alla” tänker du säkert nu,
Nja, ni kan ju fråga min mamma, till och med i hennes mage sov jag konstigt.

Jag skull nog kunna sitta hela natten och skriva om alla mina känslor.
Men det vore inte så smart.
Jag ska faktiskt upp klockan halv sju eller sju, vilket är om ca4 timmar.
Det betyder att jag måste sova nu.
Men det var grymt skönt att skriva, jag tänker göra det igen.
När vet jag inte, men så snart känslan av att jag måste skriva jag jag det.
Vem vet, detta kanske blir en… vänta vad heter det..
nej jag har tappat det helt, aja.. en sådan där handlar om ens liv.
Alla vet nog vad jag menar.
Nu är jag verkligen ärlig med detta, jag ska spara detta dokument, vika ihop min bärbara dator och lägga mig för att sova.
Så, God natt eller vad man ska säga.
Klockan är nu 02.55, och efter ett toa besök, och några rättningar är jag lite nöjd i alla fall.
Dessutom är jag lite lugnare.

På återseende/ Lydia Jäde