jag vet inte hur tankar fungerar i min hjärna.
inte hur känslor fungerar.
BLABLABLA bara massa ord, inget vett i något.
jag snurrer, jag faller, jag drunknar, jag stryps.
Jag är stilla, och tyst, det är knappt så att mitt hjärta slår.
det är knappt så att jag andas.
jag bara finns, finns som ett skal.
jag vet inte var jag finns eller vem jag är.
Jag vet inte hur jag ska prata eller gå.
Jag kan varken ligga eller stå.
jagjagjagjagjag, bara en massa jag.
Inget som egentligen är om någon annan.
jag kanske är ego, min mamma säger det till mig.
att jag alltid är egoistisk, är jag det?
hur ska jag veta, jag tycker inte själv att jag är det.
tycker att jag tänker alldeles för mycket på andra ibland.
ibland bryr jag mig så mycket om andra att jag inte längre har plats för mig själv.
Jag bara är där i ett litet hörn av mig själv, utan förmågan att tala eller handla.
Det är i den stunden jag borde vara egoistisk, den stunden borde jag skrika åt alla andra att hålla käften.
Skrika att jag betyder lika mycket och jag behöver också tid.
skrika att Jag behöver minst lika mycket uppmärksamhet som ni andra.
Skrika att jag behöver också ha någon som lyssnar.
Men jag skriker inte, jag håller käften.
Håller käften för jag är så förbannat rädd för att förlora någon.
Tankarna ger mig ingen ro att andas, finns ingen tid för mig själv.
Inte en chans att leva eller tänka ordentligt.


Var inte menat att jag skulle lägga ut denna text, men varför inte..
nu ska jag ta en cigg. sen sova.. kanske..

tack till världens bästa kille, tack till världens bästa sara, och tack till världens bästa syster från samma-pappa-men-med-en-annan-mamma-fast-våra-mammor-var-gifta-och-sen-skilde-dom-sig. (hahaha)
ni har gjort min kväll bra. <3
och ni lyssnar alltid! <3