filmen jag ser på mig att finnas, får mig att känna.
Får mig att tänka och gräva djupare, den får mig att fundera, dår mig att leva.
Den får mig att känna smärta och känna mig lycklig.
Den får mig att vilja skrika, och den får mig att vilja skratta.
Jag vill springa, jag vill lägga mig i fosterställning och gråta.
Jag får lust att hoppa, får lust att ligga på en sommaräng.
Det gör så äckligt ont, men känns så förbannat skönt.
Filmen får mig att känna som när jag skar mig.
Samma lättnad, samma smärta.

men den får mig att släppa lös det jag har grävt fast i djupet.
Den får mig att vilja skapa nya saker, saker som förklarar allt i mig.
oj så jag älskar den.

och endå förklarar detta inte ens i närheten av vad den får mig att känna.