Jag sjunker, eller snarare faller, faller ner i den där förbaskade gropen.
Jag vet inte ens om man kan kalla det för grop, det är mer ett hål, en djupt hål.
När jag tänker på grop så är det något som inte är så djupt, Ett hål är mer... oändligt.
Så känns det i alla fall.

Men det finns faktiskt en botten på det här hålet som jag pratar om, och jag tror jag slog i botten nyss.
Jag har ramlat så många gånger nu de senaste månaderna,
Jag har klättrat mig blodig och vilat på en klipphylla sedan ramlat igen.

Men nu, nu känns det som att jag knappt tänker mina egna tankar,
Det är som jag ser mig själv utanför min egen kropp.
Och jag tänker:
"Den där tjejen mår inte bra, om jag bara kunde hjälpa henne så skulle jag..
men det finns ingen hjälp, hon måste kämpa själv, hon kommer nå sitt mål..
Men jag vill bara få henne må bra för stunden."

Så tänker jag, så ser jag, jag mår nog inte så bra...
Jag inser det nu, har inte vågat inse det på länge....

Jag känner mig bara tom, men fylld..
Allt gör ont, fysiskt och psykiskt.
Att det inte finns något botemedel? för det här är löjligt.
Aet gör så löjligt ont.

Jag ler faktiskt ibland, men det är känns inte äkta.
Den dagen jenny kom hit var jag glad, i två dagar.
Men sedan föll jag igen.

Jag gör saker utan att reflektera över det, jag går igenom dagar..
Jag lever utan att veta det, jag glömmer dagar.. Jag minns inte ens vad jag gjorde igår.
Jag minns ännu mindre vad jag gjorde i torsdags... har det ens varit torsdag?
Det här är galet... vad gjorde jag i torsdags.. eller på söndagen..
Var jag i skolan på torsdagen?
Jag tappar allt begrepp om verkligheten, jag kan inte längre skilja på drömmar och verklighet.


Jag har börjat drömma mardrömmar igen, för ofta, för verkliga.
Jag har börjar tänka jobbiga tankar, börjat önska saker jag inte borde.

Jag vill skrika, låt mig skrika...
Jag...

Jag vet inte.


Bild: jag som har fotat.



det blev långt, jag skiter i det.