Jag la in bilder, annars blir det bara en jäkla massa text.



Jag la mig aldrig inatt, fast egentligen gjorde jag det, för jag låg ner nästan hela natten.
Att sitta upp eller stå gör mig yr och illamående, så jag låg ner i sängen.
Nu är klockan tjugo över elva på förmiddagen, och jag har inte sovit.
Det är inte så bra, men samtidigt känns det bra, för jag har mycket i mig.
Jag känner mig fylld av så mycket, så många ord och tankar.

Så nu sitter jag här, ensam.
En dator i knät, täcket draget så högt som det går utan att det hindrar mig från att skriva, i ett mörkt tyst rum.
Det enda som lyser är min dator, och laddaren till batterierna åt kameran.
Jag ljög, det är inte helt tyst, det regnar ute, så det låter som det droppar i väggen.
Tangentbordet, det låter också... faktiskt.. annars skulle det vara konstigt.
Ibland låter msnplingandet också, för mikka skriver.



Jag vill nästan dela med mig, vill skriva och låta andra läsa.
Men jag tror jag är för reaktionen, rädd för att dela med mig.
Rädd för att ni ska förstå, eller låtsas förstå.
Jag är inte rädd att ni ska förstå, skulle vara skönt om ni gjorde det.
Jag är rädd att ni låtsas att ni förstår, att ni säger att ni förstår, säger att ni finns där men inte gör det egentligen.
Det vill jag inte, jag vill inte ha ett spel, jag vill ha ärliga människor.
Jag vill ha en människa som säger till mig när jag gör rätt eller fel, som säger var gränsen går.
Jag vill ha en människa som säger sanningen, som inte låtsas förstå fasten hon/han inte gör det.
Säg inte något som du inte menar, du kommer ingen vart med det..

Säger jag, säger den tjejen som ljög för sin farmor, för sin pappa... för så många andra.
För hon är rädd för vad dom ska tycka, rädd för hur dom ska reagera.
Säg inte att du förstår, det gör du inte, alla är olika.
Du kanske nästan förstår, eller vill förstå, men förstå helt, det kan du inte.
Jag önskar du förstod helt, önskar jag kunde tala med någon som hade exakt problem som jag har.
Men som jag sa, alla är olika, så ingen har exakt samma problem som jag.


[klickbar bild]

Nu kommer det som låter dumt, jag vill sluta låtsas, för låtsas det gör jag också.
Jag låtsas i olika saker, men jag vill sluta spela en roll för min pappa och min släkt.
Jag vill visa vem jag egentligen är, men jag vet att när jag väl står där, på väg att avslöja vem jag är, så fegar jag ur.
Det borde faktiskt vara lättare än vad det känns som att det är, för jag vet att dom älskar mig, det skulle chockera dom rejält ett tag, kanske länge eller kanske bara en kort stund.
Men dom skulle inte lämna mig, dom älskar mig, jag har funnits i deras liv i snart arton år, dom kan inte bara lämna mig.
Trots det fegar jag ur, springer och gömmer mig och som ett litet barn.
Jag ska stå upp för mig själv snart, det kommer en tid för det också, bara inte just nu.

Jag låtsas i en annan sak också, jag ler och skrattar för ofta, eller nej, oftare än vad mitt hjärta gör.
Jag gör det för att inte göra min omgivning besviken, för jag vet hur dom skulle känna om jag aldrig log.
Det skulle inte vara rätt mot dom, så jag låtsas för deras skull, är det egoistiskt?
Nej, det tycker jag inte, det är nästan rätt, för att inte såra dom.



Ja, nu... orden som jag faktist kan dela med mig av börjar ta slut, de ord som ni inte borde läsa har jag skrivit på en annan plats, därav anledningen till att det tog lång tid att skriva.
Men vad gör det er om det tog lång tid att skriva, för det skulle ni ju ändå inte veta om jag inte hade sagt det.

Jag borde sluta nu, för det har blivit mycket text, och om jag skriver mer kommer jag skriva saker jag ångrar.
Inte ångrar, bara ångra att jag publicerat till hela världen, så de orden får stå i en bok, en bok jag gömmer.
Nu släpper jag några tankar, fast det egentligen inte går..
Skulle vilja skriva en roman, om mina tankar. Varför vill jag alltid det när jag är som tröttast?

Skitsamma, nu låter jag bli allt, skriver för mig själv istället.