jag har inget att skriva... jag vill nog bara.. skrika.
jag vet inte vad jag själv vill typ..
jag vill på övernattningen.
Jag vill vara hemma.
Jag vill träffa Lina.
jag vill.... wait det hörde inte hemma här..



jag vet inte hur tankar fungerar i min hjärna.
inte hur känslor fungerar.
BLABLABLA bara massa ord, inget vett i något.
jag snurrer, jag faller, jag drunknar, jag stryps.
Jag är stilla, och tyst, det är knappt så att mitt hjärta slår.
det är knappt så att jag andas.
jag bara finns, finns som ett skal.
jag vet inte var jag finns eller vem jag är.
Jag vet inte hur jag ska prata eller gå.
Jag kan varken ligga eller stå.
jagjagjagjagjag, bara en massa jag.
Inget som egentligen är om någon annan.
jag kanske är ego, jag har fått höra det en hel del de senaste månaderna..
från två personer, som säger att jag alltid är egoistisk, är jag det?
hur ska jag veta, jag tycker inte själv att jag är det.
tycker att jag tänker alldeles för mycket på andra ibland.
ibland bryr jag mig så mycket om andra att jag inte längre har plats för mig själv.
Jag bara är där i ett litet hörn av mig själv, utan förmågan att tala eller handla.
Det är i den stunden jag borde vara egoistisk, den stunden borde jag skrika åt alla andra att hålla käften.
Skrika att jag betyder lika mycket och jag behöver också tid.
skrika att Jag behöver minst lika mycket uppmärksamhet som ni andra.
Skrika att jag behöver också ha någon som lyssnar.
Men jag skriker inte, jag håller käften.
Håller käften för jag är så förbannat rädd för att förlora någon.
Tankarna ger mig ingen ro att andas, finns ingen tid för mig själv.
Inte en chans att leva eller tänka ordentligt.


Vill gråta och skrika, vill bara får ut allt.
Jag kan känna hur tårarna smyger sig fram, men ingen tår kommer ut.
Kanske en enstaka liten blottad glittrande tår.
Men den är det tomt igen, inga tårar kvar.

Är så galet ensam just nu, nej jag är inte ensam..
Jag har vänner som hjälper mig genom allt, som står vid min sida och inte lämnar mig.
Har vänner som har stått vid min sida i så många år.
Men jag känner mig ensam, vill ha närhet.
Vill hålla om någon och känna mig riktigt älskad.
------------------

Nu ramlar jag från klipphyllan som jag är så säker på.
Jag känner hur jag faller.
med fingrar och fötter försöker jag få tag i något, något som ska få fallet att stanna.
Varje gång jag tror jag har hittat något, något som håller mig uppe bara ett litet tag, så lossnar den stenbiten, och då faller jag igen.
Jag hatar att falla, det är värre än att klättra.
Allt som bara försvinner under mig, marken löses upp.

Jag vill gråta, vill ha ut dom där vackra tårarna som trycker på så hårt.
Tårarna som egentligen är som små spikar, spikar som har sönder mig från insidan om jag inte gråter ut dom.
Men dom där spikarna vill inte komma ut, dom vill stanna där inne och ha sönder mig, bit för bit.



jag orkar verkligen inte med mig själv.